emevil

Vi har nu vart på det stooora UL. Eller vi va där i förra veckan när jag var i v19, fick reda på att det är en liten pojke ♡

Allting såg jättebra ut tills mot slutet när hon inte fick någon bra bild på foten...och det hon såg var att den var inåtvriden.

Mitt hjärta tror jag stannade lite. Robin frågade vad det berodde på och det kunde hon inte svara på. Det kan bara vara ortopediskt men kan även bero på kromosomfel. Så vi fick rådet att göra ett fostervattenprov. Jag sa ja utan att tänka efter. Jävla skit. Jääävla skit.  Det var det enda jag kunde tänka på. Alla världens svordomar for i skallen. Varför jag? Varför vi?

Det som blev så jobbigt var ju att "alla" ville ju höra hur det gått och jag ville inget annat än att gräva ner mig. Sjukt påfrestande. Men jag försökte hålla gott mod. Men jag kände inte den där glädjen som man "ska" känna när man går därifrån med första bilden på sin bebis...

Som tur var fick vi tid för fostervattenprovet redan nästa dag. Robin tog ledigt från jobbet och följde med. 

Väl där kändes allting jätteblurrigt och jag ville i princip få allting överstökat. Lyssnade knappt på vad barnmorskan sa. Nu fick vi se lillkillen igen ligga där inne och sprattla. Dom tittade noggrant på foten igen och konstaterade att den är sne men inte så sne som dom trodde vid det första UL. Skönt!

Själva testet i sig var inte smärtsamt utan mer obehagligt. Jag var tvungen att ligga helt stilla och andas med bröstet och inte så mycket magen. Kände att jag började bli yr...

När det var klart skulle jag få en spruta för jag är SÅKLART RH-negativ och lillpysen är såklart RH-positiv. Så jag måste ta sprutor för att inte kroppen ska bilda antikroppar mot honom. Just nu har han sitt blodomlopp och jag mitt så allt är lugnt. Det är mer om man råkar ut för en olycka eller liknande...men ändåååååååå. På riktigt? Vad kommer härnäst?

Efter sprutan skulle jag resa mig men svimmar såklart. Att vara så spänd och orolig och dessutom ha ett lågt blodtryck är inte en bra kombo.

 

Jag trodde inte att jag skulle bli så påverkad av det hela men när jag väl var hemma så blev jag helt nere. Ville inte göra något, inte prata med någon. Tog hårdare än vad jag trodde. Som tur är har Robin vart en fantastisk pojkvän och försökt hålla sig positiv. Svaret på det första snabba testet fick vi på måndagen veckan efter. Det var GRÖNT! Helt normalt. Så han har inte de vanligaste kromosomförändringarna. Nu väntar vi bara på testsvaret för det mer ovanliga. Så jag har inte pustat ut än. Känner inte att jag kan glädjas ordentligt. Än...

 

Sen är det ju så om allt är normalt kommer han ju fortfarande ha en sne fot. Och alla (frutansvärt trött på detta) säger "ja men det är ju bara en sne fot, det går att åtgärda."

Ja, självklart kommer jag antaligen känna att jag har världens vackraste barn med en liten sne fot. MEN det tar inte bort känslan och det som är jobbigt för mig att tex behöva åka på besök efter besök till sjukhuset hans första tid i livet. Ingen mamma vill att sitt barn ska behöva spendera tid på sjukhuset. Ingen!

Och JA det finns barn som föds med andra värre defekter eller sjukdomar och barnen svälter i Afrika. Men just det här handlar om MIG och MITT barn. Ingen annan. Så alla med sådana kommentarer kan gå!

 

Så just nu går jag i ett sorts vakum i väntan på nästa provsvar. Vilket jag hoppas på är positivt ++++++ !

--------------------------------------------------------------------

Detta skrev jag i vecka 19 men ville inte riktigt publicera det. 

Nu är jag i vecka 25 och mer "bekväm" med allt och båda testen var ju ok. Men det känns fortfarande lite tabu att känna sig vemodig med detta då jag vet att det är såååååå många andra som har det så mycket värre...

Men, detta är mitt liv, mitt barn, mina känslor och tankar. Och det är, om jag ska vara ärlig, fortfarande en jobbig känsla. Inte att min lilla kille kommer att ha en sne fot, utan att han kommer behöva gå igenom en hel massa saker i början på sitt liv. Även om han inte kommer veta något annat så vet ju jag? 

Sen har man ju alltid en mörk tanke i bakhuvudet (även om jag inte ska ha det utan ska tänka positivt) att det skulle vara något mer...

Tungt inlägg men kände att jag behövde få ut det.