Känns som att livet tog upp rapido-fart när man fick barn. Ibland vill man bara pausa och förundras, känna, leva och njuta. Men det går ju inte. Därför får man lite ångest när man inser att dagen är förbi. Jag tror att det är roten till min svåra insomning om nätterna. Ångest för att dagen ska ta slut. Men sen vill man ju se nästa dag också. Se lilla O växa upp, lära sig nytt bli en liten person. Samtidigt som jag vill att han förblir en liten bebis. (Förstår verkligen dom som hamnar i bebisfällan - ny bebis varje år typ) det blir lite som att känslorna krockar så det orsakar någon sorts kortslutning hos mig. Då funkar inget.
Undrar just vad som skulle kunna få på strömmen igen. Vad behöver jag göra för att känna att jag verkligen har levt den dagen?
0 kommentar(er)
